Vi satt och vilade på en bänk, typ hammock, när en man bromsade in sin cykel och kom fram till oss. Det var en glad och spänstig herre som snart skulle fylla 90 år. Han gillade att springa och att cykla. Han gillade också att läsa dikter och vad medlem i Harry Martinssonsällskapet. Han undrade försynt om han fick läsa en kort dikt för oss. Den löd så här:Överjordiskt sköna störtar blommorna samman
till alla vrår tränger sig förgängligheten våta nos
Himlens spottar kallt i krassens öppna klocka
Tvättar häftigt sönder sommarens sista ros
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar