Hon låg där på vägen intill det gamla klocktornet. Det enda som hördes var regnets smatter. Hon lyfte sakta på huvudet. Där nedanför såg hon de fladdrande lågorna från de tända ljusen på kyrkogården. Det var alldeles stilla. Inga människor hördes i närheten, inte ens ett hundskall. Hur länge skulle hon få ligga där utan att bli hittad? Mobilen hade hon hemma. Hon började sakta röra sig och hoppades att hon inte var skadad. Hon förbannade mörkret och vintern. Vintern? Det var ju bara snö, regn, is och slask! Det tog ont i högra armen och hon hoppades att kläderna inte gått sönder. Sakta, sakta och mödosamt reste hon sig. Det ömmade i hela kroppen men hon kunde gå... Detta ser ut som början i en av mina noveller. Men det är taget ur verkligheten.
Hon som låg där var jag.
