Jag fastnade framför TV:n och minnesceremonin för Michael Jackson i går. Jag har inga musikaliska minnen av denne artist, kanske några bilder av gruppen när de uppträdde då Michael var liten. Att se guldkistan framför scenen och alla artister tala och uppträda var starkt. Jag saknade mest en hälsning från Elisabeth Taylor, hon är en artist som jag förknippar med Jackson. Slutet var gripande när hela familjen var med på scenen, inklusive hans tre barn. Alla vackra ord som sades i talen, synd bara att han kanske aldrig fick höra det när han levde. Man är aldrig så bra som när man är död. Minnena är ibland bättre än verkligheten. Jag läste ett citat idag i en tidning "Man vill inte vara den man är. Man vill vara den man inbillar sig att man kunde ha blivit". Det passar in på Michael Jacksons liv.
Enda smolket var de båda svenska kommentatorerna med sina onödiga, repeterande och ibland plumpa uttalanden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar