Eftersom jag promenerar så mycket så har både jag och fåglarna koll på varandra. Här ute där jag bor häckar måsarna på de platta taken. Men så fort måsungarna får spring i benen hoppar de ner till marken. Antagligen för att skydda sig från sol och regn, söka skydd och också kanske hitta något ätbart. De hoppar från flervåningshus som små dunbollar ( H:s uttryck då hon också har full koll över ett flertal måsfamiljer). På marken går de, helt obrydda. Deras föräldrar skriker och varnar och dyker ner mot oss människor om vi är för nära. Måsar är otroligt ansvarsfulla och beskyddande. Folk som inte gillar måsar upplever detta skrik som en sanitär olägenhet, ringer länsstyrelsen mm. Måsar är fredade hela juli innan ungarna är flygfärdiga. Att följa en måsunge från nykläckt till de första flygförsöken är inte alla förunnat.Sen har jag en annan favorit. Storspoven. Dess läte på våren är ren lycka. De har bon på marken och flera gånger har jag blivit påskyndad att förflytta mig från gångvägen. Det finns även en mindre art, småspoven, och jag vet inte vilken art som följde mej i går under promenaden. Fågeln (ungen) flög vingligt från lyktstolpe till lyktstolpe under höga rop. Spovens latinska namn betyder ” böjd nymåne” och syftar på den böjda näbben. Vad beträffar storspoven så flyttar honorna först och lämnar ungarna i hanens vård. Hanarna flyttar i juli och ungarna i augusti. En storspov kan bli 30 år gammal. (Tänk så mycket man får veta när man googlar 🙂). Storspoven är Västerbottens landskapsfågel. Norrbottens Lavskrika har jag tyvärr aldrig sett. Det är en liten orädd kråkfågel, men den förekommer mest i skogar - och där är inte jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar