Varje morgon när jag tittar ut över vår snöiga värld så ser jag dem - fåglarna. De sitter som en svart mössa högst upp i de stora björkarna. De känns olycksbådande på något sätt samtidigt som det är bra att de håller ihop. Jag funderar på om de kommunicerar med varandra eller bara vilar. Nästa gång jag tittar ut är de borta.